Jag kan börja med att det var år och dagar sedan jag hade en blogg. Men jag måste erkänna att jag saknat det. Finns inget som lättar själen så bra än att få skriva av sig, och jag kan tänka mig att det kommer bli en berg och dalbana här med mig, vad man känner, vad man inte känner, vad man borde känna och allt som har och göra med just livet.

Jag tycker det är viktigt att dela med sig av erfarenheter men även sina svagheter, och gärna vara tydlig med sina känslor. Mest för att vara så ärlig man kan vara mot sig själv och för att det ska bli så ärligt som möjligt för er andra.

Vad kan jag börja med? tja, jag är en norrlänning på 28 bast som flyttade ner till skåne för 10 år sedan, lämnade sundsvall och familjen för att starta ett helt nytt liv med min dåvarande pojkvän.
Så vad jag har fått höra under min tid här nere så är jag väl inte så mycket norrlänning numera, utan något blandat däromkring.

Jag har förlorat alldeles för mycket under mina år, men jag har även vunnit små ting på vägens gång. Jag har vuxit som människa, och jag har tagit mig igenom strider och stormar som nästan fått mig att vilja ge upp!

För tio år sedan förlorade min storasyster kampen mot cancer. För tre år sedan gjorde min mamma likaså. Mina två absolut mest älskade änglar finns nu alltså inte här hos mig. Vad jag lärt mig under dessa år som dom inte har funnits i mitt liv är att bakom sorg döljer sig inget annat än sorg. Det är bara sorg. Tiden spelar inte någon som helst roll, det enda den har hjälpt mig med är att acceptera det jag inte längre har, acceptera ensamheten. En familj går aldrig att ersätta, inte en mamma, inte en pappa eller syster/bror. Det man har förlorat är för alltid förlorat.

Men vad har jag då vunnit under tidens resa? Jag har sakta men säkert börjat hitta mig själv allt mer, och det har jag även min nuvarande sambo att tacka för. Han har vridit och vänt på mig under fyra års tid som vi hållt ihop. Han har verkligen fått ta mina dåliga dagar lika hårt som jag gjort, vilket inte har varit så hälsosamt. Så livet har haft sina prövningar kan man säga. Men jag kunde inte vara mer tacksam över allt han gjort för mig, och oss!

Jag tänkte inte låta detta bli en novell om mig och mitt liv, men jag vill bara säga att... Ta vara på varandra, din familj, nära och kära så länge du bara kan! Ha i åtanke att man lever inte för alltid och kärlek kan man inte få för mycket av! Lev ditt liv precis som du vill, och lev det väl! Missa inte något ögonblick utan ta vara på det! Och ska du någon gång se tillbaka på ditt liv, så ska det bara vara av den anledningen för hur långt du kommit! Kom ihåg det.

Lev här och nu, och stanna gärna upp för att påminna dig själv emellanåt. Det finns inget mer vi kommer ångra än att inte ha levt det liv vi alltid drömt om!